Stacks Image 8

- om kompositören och allkonstnären Viking Dahl


Det var i samband med en radioutsändning av balettmusiken till Dårarnas hus (1921) på 70-talet som jag för första gången kom i kontakt med Viking Dahls musik. Jag minns att jag blev minst sagt förvånad när presentatören kungjorde att Viking Dahl var svensk. Hur kunde en kompositör av denna internationellt höga kaliber så totalt försvinna ur ett litet lands musikliv? Genom kompisar och tidningsartiklar fick jag mig berättad den märkliga och tragiska sagan om Viking Dahl. Prostsonen från Osby i norra Skåne som i slutet av 10-talet fick tillåtelse av sina föräldrar att åka till huvudstaden för att studera konsthistoria och musikalisk komposition. Redan kring 1918 målar han i den modernistiske Kandinskys anda och efter avlagd högre organistexamen åker han till Paris för vidare studier. Han umgås med gräddan inom det dåvarande och senare så mytomspundna Parisavantgardet med namn som Jean Cocteau, Erik Satie, Francis Picabia m.fl. På uppdrag av den då skandalomsusade svenska baletten komponerar han musik till uppsättningen av Maison de fou (Dårarnas hus). Föreställningen blir en skandalsuccé (vilket var lika med succé) och Maurice Ravel klassar Dahl som en av de djupaste begåvningarna inom den moderna musiken. Pengarna tog dock slut och Viking anmodades av sina föräldrar att komma hem och skaffa sig ett arbete. Under första hälften av 20-talet är han verksam som pianopedagog i Lund och 1926 flyttar han till Varberg för att tillträda organisttjänsten där. Som excentriskt byoriginal tynar han bort i denna småstad och dör bortglömd 1945.
Man frågar sig hur det förhåller sig med denna beskrivning av Viking Dahls liv och hur det hela kunde sluta på detta ömkliga vis. En som på allvar har ställt dessa frågor är frilansjournalisten, tillika Vikings brors sondotter, Agneta Dahl, som i boken "Dårarnas hus och kärlekens – om tonsättaren och allkonstnären Viking Dahl" (Förlag Utsikten) försöker finna svaren. Hon letar upp människor som kände särlingen Viking Dahl, besöker platser där han verkade, och i arkiv finner hon efterlämnade brev, tidningsurklipp, offentliga handlingar, fotografier m.m. Bilden som tonar fram under läsandet av denna kärleksfulla och välskrivna biografi motsäger en del av det som var känt sedan tidigare och ger en betydligt mer sammansatt bild än den sentimentala, schablonmässiga, omvända askungesaga som allmänt har förknippats med Viking Dahl. Trots att Viking beskrivs som blyg och lågmäld är han under hela sin livstid en aktiv och ytterst företagsam herre med en närmast omänsklig arbetskapacitet. När han som nybakad tonsättargröngöling kommer till Paris 1921 skriver han helt fräckt till Rolf de Maré och erbjuder svenska baletten sina tjänster som kompositör. Under sina år i Lund är han tillsammans med Gunnar Jeanson och Sten Broman med vid bildandet av den svenska sektionen av ISCM. Att han skulle se sitt arbete som pianopedagog enbart som ett brödyrke motsägs av hans stora intresse för pedagogik. Ett intresse som skulle komma att resultera i ett par intressanta skrifter där han lanserar idéer som är långt före sin tid. Bland annat förordar han improvisation. När han 1926 på grund av penningbrist och skulder söker organisttjänsten i Varberg är det en man med ambitioner som åtar sig ämbetet. I tjänsten ingår musiklärararbete på flickläroverket och förutom att han undervisar i sång, musik och piano organiserar han en orkester samt körer på skolan. Han ger dessutom privatlektioner i bl.a. flöjt, cello och teori. Lägger man därtill det digra arbetet med sina allkonstverk förstår man att han blev – som det heter nuförtiden – utbränd de sista åren. Under åren i Varberg reser han en hel del, även utomlands. Men vad var det som gick snett?

Stacks Image 202
Stacks Image 205

T.v. Varbergs kyrka där Viking Dahl tjänstgjorde som organist från 1926 till sin död 1945
T.h.Viking Dahl utgav en del skrifter om såväl sitt allkonstlivsprojekt som texter om pedagogik och musikkritik.


I Agneta Dahls bok finner man två röda trådar som dominerar Vikings liv efter Paristiden. Dels hans närmast omänskliga engagemang i allkonstverket, dels relationen till den tolv år yngre Gertrud Serner. I sina allkonstverk försökte han nå en syntes mellan olika konstformer såsom bild, teater, och musik. Liknande tankar finner vi hos hos exempelvis Skrjabin och Kandinsky. Från 20-talet fram till sin död 1945 arbetar Dahl på två stora allkonstverk som visserligen fullbordas men som ständigt omarbetas. Allkonstidéerna skulle dock med tiden komma att anta närmast religiösa övertoner och i Dahls egna skrifter framtonar med tiden en frälsningslära där allkonsten skulle rädda världen undan elände, barbari, trångsynthet, ojämlikhet o.s.v. Visserligen är en del av hans utopiska visioner skarpsynta, men man finner också åtskilligt tankegods som i all välmening kan rubriceras som världsfrämmande, naiv troskyldighet. 1937 öppnar Viking Dahl en "allkonststudio" i  Göteborg där det undervisas i bildkonst, dans, musik samt arrangeras konserter och utställningar enligt hans ideologiska riktlinjer. Tyvärr skulle det dock visa sig att varken kulturetablissemanget eller allmänheten var med på noterna och redan efter ett par år tvingas den skuldsatte Viking lägga ner verksamheten. Detta hindrar honom dock inte från att hysa omfattande planer på att öppna liknande allkonstcenter över hela Sverige. Enligt honom själv skulle ju den upplysta allkonstskolade nya människan rädda världen. Detta hybrisartade projekt liksom hans för omgivningen påfrestande, närmast fanatiska engagemang ledde till att han uteslöts ur kulturetablissemanget. Nu var dock kritikerna, enligt de recensioner som Agneta Dahl presenterar i sin bok, långtifrån negativa till själva musiken till de delar av "Allsegraren" och "En sjömansvisa" som trots allt framfördes under hans livstid. Däremot var de kallsinniga till det allkonstnärliga tankegodset. Hade Viking Dahl nöjt sig med tonsättarrollen hade hans ställning i dåtidens svenska musikliv varit en helt annan. Han hade ju några mäktiga bundsförvanter i Sten Broman, Gunnar Jeanson, Gösta Nystroem, Moses Pergament och inte minst Peterson-Berger (!). Hälften av Agneta Dahls bok ägnas åt det 90-tal brev som Viking Dahl skrev till Gertrud Serner åren 1925–38. I dessa brev kommer man människan Viking Dahl in på livet, och den dubbla tragik som skulle komma att förmörka hans liv under Varbergstiden framträder här på ett för läsaren närmast smärtsamt vis. Besattheten av den sköna, bildade och självständiga Gertrud Serner får den annars så reserverade Dahl att periodvis tappa garden. Tyvärr finns Gertruds brev ej bevarade men man tycker sig ana att passionen var ensidig. Gertrud skulle aldrig komma att bli Vikings Cosima. Breven ger också en intressant bild av mellankrigsårens Sverige, år då det svenska samhället fullbordar sin övergång från bondesamhälle till det moderna Sverige. Viking åker "snälltåg", telefonerar och håller föredrag om sin allkonst i radion. Under dessa år dyrkas också kroppen och friluftslivet. Till allkonststudions aktiviteter hörde morgongymnastik, och Viking tar kalla havsbad, cyklar långa sträckor och är ibland ute på havet med sin segelbåt.

Stacks Image 176
Stacks Image 178

t.v. Viking Dahl med avgångsklassen från Warbergs Elementarläroverk 1931, t.h. I Gerlachska huset bodde Viking Dahl de sista 7 åren. Huset revs 1977.


När kanonmullret bryter ut på kontinenten 1939 är Viking Dahl en mycket ensam människa. Hans vidlyftiga allkonstplaner förlöjligas/ignoreras av kolleger och press. Hans relationer till musiklivet i Varberg är ansträngda och han entledigas som kör - och orkesterledare. Från Lund får han genom bekanta veta att Gertrud har gift sig och fött en dotter. Mitt i allt elände slår cancern till 1943. In det det sista vägrar han dock överge sitt älskade allkonstverk. Viking, som i ett brev till Gertrud en gång hade skrivit att han inte trodde på ett liv efter detta, griper nu på dödsbädden efter det sista halmstråt. Till en sjukhuspräst säger han att han "i evighetens värld skulle få den nåden att fullborda det uppdrag han här påbörjat". I sin bok lägger Agneta Dahl fram hypotesen att Vikings allkonstidéer förmodligen hade mött ett annat gensvar under "happeningarnas" 60-tal. Jag för min del har svårt att tänka mig den allvarlige och seriöse Dahls idéer bland ikonoklaster och avantgardister som exempelvis Nam Yune Paik, Karl-Erik Welin, Yoko Ono, John Cage eller Fluxusrörelsen. För mig hör Dahl snarare hemma i det tidiga 1900-talet hos idealister som antroposofer och suprematister – eller i efterdyningarna av det postmoderna, högteknologiska 1980-talet. Agneta Dahls biografi är angelägen och läsvärd. Tyvärr saknas dock en verkförteckning, men denna brist kommer förhoppningsvis att åtgärdas inför kommande upplagor.

Peter Hansen Donsö dec 2005 - jan 2006


  • Stacks Image p18_n70269
  • Phone: +46730897650
    Address: Horsikavägen 2
    43082 Donsö
    Sweden