Stacks Image 8

..om oförglömliga toner av Varese, Ives och Satie…


Edgar Varese (1885-1965): Déserts (1954)


Stacks Image 231

I motsats till den i grunden konservativa Darmstadtligans seriella varianter av Pierrot Lunaire och Fünf Orchesterstücke känns Vareses Deserts som en äkta tidsspegel av 50-talet. Detta unika verk av en åldrande mästare är i likhet med Bruckersymfonierna välbalsamerat och är för min egen del nästan otänkbart utanför detta intressanta och dynamiska sputnikdecennium. Öknarna i denna djupt poetiska musik är för mig dock varken Sahara, med dess karavaner och oaser, eller isöknarna vid polerna. Snarare 50-talets storstadsöknar med deras motorvägar, skyskrapor, tunnelbanor och rasterliknande gatunät. En dröm i glas och betong, designad av en Oscar Niemeyer eller en Le Corbusier.

Charles Ives (1874- 1954): Central Park In the Dark (1906)


Stacks Image 204

Detta stämmningsfulla mästerverk är i likhet med Déserts de moderna städernas musik. Om Vareses Déserts är välbalsamerad 50-tal så vägrar Ives Central Park in The Dark att dö. Verket känns än i dag aktuellt och fräscht. Jag minns en radiokonsert för några år sedan där verket ingick i ett program med yngre och i dag väletablerade internationella tonsättarnamn. Att Ives suggestiva tonmålning vid denna konsert framstod som det mest aktuella och "moderna" kändes nästan kusligt. Detta kammarorkesterstycke tycks omfatta hela 1900- talet från Debussy till bortom Ligeti. Om Vareses närmast monolitiska Déserts är som ljudande urban 50-talsarkitektur handlar Central Park In the Dark om elektricitet; det tidiga 1900-talet med Edison och Westinghouse, elektriska stolen, AC och DC, den stora stadens elektriska galax med sina millioner glödlampsstjärnor, sina blinkande neonljus och dess nattliga nöjesliv.

Erik Satie (1865-1925): Socrate (1918)


Stacks Image 208

Om Déserts är 50-tal och Centralpark In The Dark är 1900-tal, så känns Saties Socrate tidlöst. Verket är i ordets allra bästa bemärkelse en subtil studie i monotoni. Platons text lyfts fram av en ljus sopranröst vars skönt tecknade melodilinjer frammanar en bild av firmamentets stillsamt blinkande stjärnor. Kammarorkesterns enkla ackompanjerande ostinatofigurer känns som stilla vågskvalp vid en strand i skymningsljus, ostinatin, som trots metriskt regelbundenhet och talrika upprepningar märkligt nog aldrig tycks trötta ut örat eller för den delen sinnet. Första satsen med dess lågmälda värdighet och den mjukt pastorala andra satsen är överjordiska. Men det är i den sista satsens 18 minuter långa skildring av Socrates död som Saties musik transformeras till någonting närmast spökligt tidlöst. Satie själv hävdade att han ville skapa någonting som var "vitt-som antiken" och de stora retoriska åtbörder och aggressiva ”modernism” som genomsyrade hans samtida kollegers musik lyser här helt med sin frånvaro. Nu är dock musiken långtifrån den kyliga och "objektiva" nyklassicism som väntade runt hörnet dessa år och som senare skulle bli a la mode i konstmusiken. Tvärtom är den varm, förtröstansfull men ändå värdig i sin skildring av Socrates sista timmar. De sista takternas ödsligt tomma kvinter och "öppna slut" är djupt rörande i all sin rena enkelhet.
I sina samtal med Robert Craft ställer sig Igor Stravinskij retoriskt följande fråga beträffande Socrate:
”Who can stand that much regularity?” men tillägger dock: "All the same, the music of Socrates‘ death is touching and dignifying in an unique way.
Jag älskar detta stycke kanske mer än något annat traditionellt noterat 1900-talsverk. Tyvärr är det i dessa dagar närmast omöjligt att hitta någon inspelning av den ursprungliga versionen för kammarorkester och 4 sopraner. Budgetversionen för Piano och en röst är dock lättare att finna och John Cages version för 2 pianon från 1949 finns mig veterligen inte utgiven på fonogram.

De tre verken har gemensamt att de skrevs av kompositörer som aldrig bildade någon skola eller blev inlåtna inom institutionerna. Saties Socrate togs emot av en gapskrattande publik 1920 och det var först på 50-talet Edgar Varese fick sitt välförtjänta erkännande. Dessa tre verk har för min egen del också gemensamt att de först introducerades till mig av rockmusikerpolare under 70-talets första hälft.

Peter Hansen Donsö (Dagboksanteckningar okt 2003 -maj 2004. Rev. juni 2013)


  • Stacks Image p18_n70269
  • Phone: +46730897650
    Address: Horsikavägen 2
    43082 Donsö
    Sweden