Stacks Image 8

- om Edwin Fischer, Sir Thomas Beecham och Abbey Road


Gamla EMI har hamnat på obestånd och det är väl en tidsfråga innan en era inom fonogramindustrin går mot sitt slut. Bland godsakerna som har grävts fram ur gömmorna hör Edwin Fischers historiska Abbey Roadinspelningar från 30-talet med Das Wohltemperierte Clavier. Inspelningar som 70 år senare står sig mer än väl. Den kontroversielle Sir Thomas Beechams Sibeliustolkningar lämnar sällan någon kännare oberörd. För mig tillhör Beechams Sibeliusinspelningar ett absolut måste.

Stacks Image 263

J.S Bach
- Das Wohltemperierte Clavier
Edwin Fischer piano

J.S. Bachs Das Wohltemperierte Clavier komponerades ursprungligen för det tonsvaga och intima klavikordet. Vad än tidstrogna puritaner tycker utgör dessa två volymer alltsedan 1800-talet en viktig del av den traditionella pianorepetoaren. Trots sin oomkullrunkliga ställning har dock detta imponerande verk aldrig helt slagit igenom som virtousa konservhuscirkusnummer. Därtill är musiken alltför intim och subtil. Åren 1933-36 spelade den schweiziska pianisten och barockälskaren Edwin Fischer in bägge volymerna i EMI:s, senare så berömda, Abbey Roadstudio. Denna första (?) kompletta inspelning skulle komma att utöva ett stort inflytande på senare generationers pianister. Den Bach som Fischer presenterar är den "objektive" Bach som var norm och ideal under den neoklassisistiska funkismellankrigstiden. En Bach som man 25 år senare delvis känner igen i Glenn Goulds, ibland nästan torrt sequencerliknande, studioredigerade tolkningar. Att i Fischers sällskap lyssna igenom denna fascinerande musik, där inte ett preludium eller fuga är det andra likt, är en njutning. Jag ser för mitt inre en kraftig skäggig karl med halmhatt och cigarr, som för sitt eget höga nöjes skull fördriver en alltför het tropisk eftermiddag vid en flygel i en våning (med en långsam takpropellerfläkt) någonstans i Karibien år 1936. På flygeln står en karaff vatten, en halvt urdrucken flaska rom och ett askfat.

Stacks Image 300

J. Sibelius
- Symfoni nr. 4 Op.63
- Stormen - Förspel Op.109a
- Symfoni nr. 6 Op. 104*
- Lämmikäinens återkomst (ur Op. 22)
- Barden Op 64
Sir Thomas Beecham London Philharmonic Orchestra *Royal Philharmonic Orchestra

Om den dynamiske och färgstarke dirigenten, konsertarrangören, operapersonligheten m.m. Sir Thomas Beecham (1879 - 1961) finns mycket att berätta. Bland annat intresserade sig Sir Beecham tidigt för fonogrammet och redan 1910 spelade han in ett potpurri ur Offenbachs Hoffmans äventyr. Den kontroversielle Beecham strödde gärna kvicka och ibland träffsäkra (dock inte alla gånger rumsrena eller för den delen politiskt korrekta) "oneliners" omkring sig. Han var även en förkämpe för Frederick Delius (1862-1934) och Jean Sibelius (1865-1957) musik. De som förknippar Beecham med orkesterfyrverkerier blir nog lite konfunderade när de läser igenom urvalet till denna Sibelius-CD (EMI classics CDM 7 64027 2). Ingen Valse Triste eller Finlandia. Inte ens Kareliasviten eller andra symfonin. Istället finner vi, förutom den verkningfulla Lemminkäinens återkomst, de introverta och långtifrån publikfriande fjärde och sjätte symfoninerna, den närmast webernskt ödsliga Barden och förspelet till Stormen. Det verkningfulla och skrämmande preludiet till Stormen får i Beechams händer en trovärdighet som nästan får en att bokstavligen känna elementens raseri. Av mina tio inspelningar av fyran utgör denna Sir Beechams tolkning kanske min personliga favorit. Detsamma gäller tolkningen av den alltför sällan spelade trolska tonskönheten Barden från 1913. Med undantag för den brittsommarmilda sexan (som spelades in 1947 i Kingsway Hall) gjordes inspelningarna i Abbey Roadstudion åren 1937-38. Det som slår mig i samband med genomlyssnandet av dessa gamla inspelningar är den helsköna ljudbilden. De gamla teknikerna visste vad dom gjorde.

Peter Hansen 2 oktober 2007


  • Stacks Image p18_n70269
  • Phone: +46730897650
    Address: Horsikavägen 2
    43082 Donsö
    Sweden