Stacks Image 8

En annorlunda resa…

Min första utlandsresa alldeles på egen hand gick till Mauretanien. Jag var 15 och året var 1973. Varför valet råkade falla på detta, minst sagt, ovanliga resmål var den unika solförmörkelse som inträffade den 30 juni detta år. Solförmörkelsen var unik så till vida att totalitetstiden räckte drygt 7 minuter. Som jämförelse kan nämnas att solmörkelsen över Sverige 1954 hade en totalitetstid på drygt 2 minuter. Året innan hade jag bytt en halvtrasig haspelrulle mot ett litet bordsteleskop och jag blev rejält biten av stjärngluttandet och gick med i Göteborgs astronomiska sällskap. Sällskapet arrangerade en specialresa till Mauretanien för ett - på den tiden - överkomligt pris. (Flygresor var svindyra fram tills avregleringen i slutet av 70-talet). Tyvärr var det omöjligt att observera solförmörkelsen på våra nordliga breddgrader då den täckte ett bälte nära ekvatorn som hade sin början i Indiska oceanen och sin ände i Atlanten strax utanför nordöstra sydamerika. Solförmörkelsen nådde sin maximala totalitetstid vid en punkt i Niger, djupt in i Sahara. En expedition till Niger skulle dock bjuda på stora svårigheter bl.a. transportmässigt och sågs därför som en alltför dyr och äventyrlig utflykt för några hängivna skandinaviska amatörastronomer. Därför valdes av praktiska skäl Mauretanien till priset av att en minut av totalitetstiden offrades. Resarrangemanget var fiffigt nog inkorporerad i ett Club 33-charterarrangemang med flyg till Gran Canaria med en vecka på ett enklare hotell i Las Palmas. Allt för att hålla kostnaderna nere. (Med benäget ekonomiskt stöd från mormor Asta möjliggjordes drömresan för min del.) Veckorna innan avfärd åkte jag skytteltrafik mellan en vaccinationsklinik i centrala Göteborg och mitt dåvarande hem i Nol norr om Göteborg. En resa till Mauretanien krävde på den tiden 3 vaccinationer mot tyfus-paratyfus, 2 mot gula febern, 2 mot kolera som kröntes med en rejäl gammaglobulinspruta i baken. För bilddokumentation inhandlades den billigaste instamatickameran som fanns att få och två filmkassetter. En vacker förmiddag, i slutet av juni 1973 lyfte en mäktig DC-8 från Kastrup lufthavn med charterturister samt en skara nordiska amatörastronomer, däribland den 15-årige Knud Peter Hansen, med destination Gran Canaria. Resan var mitt livs andra stora flygresa (Vintern 1967 flög jag tillsammans med farmor Martha de 8 timmarna, tur & retur, över atlanten till faster Vera i USA.) Jag fick plats på flyget brevid en äldre sympatisk professorsgubbe från Lund. Över Biscaya fick vi känna på några rejäla luftgropar och det uppstod mindre panik bland några passagerare. Under tiden höll professorgubben på sin sävliga skånska ett litet föredrag för oss livrädda stolsgrannar om fenomenet turbulens. Lärorikt mitt i all panik och stess!


Stacks Image 319

1973 satt general Franco fortfarande vid makten och resor till Kanarieöarna (och Spanien) var inte helt rumsrent i vissa kretsar. Trots denna omständighet var de solsäkra öarna redan på den tiden en given favorit bland frusna skandinaver. Las Palmas räckte snart inte till och i början av 70-talet påbörjades ambitiösa hotellbyggen på Gran Canarias ännu solsäkrare sydsida. Vi inkvarterades på ett litet och gemytligt familjehotell vid den populära playan Las Canteras som bokstavligen ligger mitt i storstaden Las Palmas. Mauritaniengänget bestod av medelålders amatörastronomer, en hippieglobetrotterbrud i 25-30 årsåldern och en15-årig snorvalp från Nol. Av någon anledning var bruden på väg till Tchad i det inre av Sahara! Bland astronomigubbarna minns jag, förutom den originelle lundaprofessorn förstås, en trevlig medelålders dansk från Store Merløse på Sjælland samt en kufisk medelålders Norrman från Egersund söder om Stavanger. Jag tyckte om att mata hotellbarens jukebox med pesetas och belönades med melodier av bl.a CSN, Jimi Hendrix och Beatles som fick ackompanjera mina pepsi (och senare när jag blev djärvare - cervezas!). En låt som jag alltid kommer att förknippa med dagarna i Las Palmas dagar är singelhiten The Story in your Eyes med Moody Blues. Kanske för att den världsvana och beresta hippiebruden tyckte speciellt om just denna romantiska popsång. Jag kände mig under dessa härliga dagar vuxen, fri, lycklig och inte så lite hipp! Jag hängde på barer, tog turer på egen hand upp i bergen med lokalbussarna, satt på utserveringarna med färggranna drinkar och spanade in fagra, lokala señoritas.


Stacks Image 284

Efter några behagliga kanariedagar var det dags för flygtur till Mauretanien. En rostig gammal DC-3:a från det spanska flygbolaget Spantax hade chartrats för ändamålet. Väl uppe i luften började det hända konstiga saker. Kolsvart, fet rök strömmade ur ena motorn (jag satt vid vingen) och planet började tappa höjd. I detta minst sagt dramatiska ögonblick fick de två flygvärdinnorna plötsligt för sig att börja slåss så att hårtestar, lösögonfransar och kletig mascara flög omkring i kabinen. Genom fönstren kunde vi skräckslaget konstatera att Atlantens vågor närmade sig oroväckande snabbt. Nu var goda råd dyra! Slagsmålet kom emellertid av sig när flygkaptenen, en bastant mustaschprydd herre som såg ut som hämtad ur ett Tintin-äventyr, uppenbarade sig i mittgången. Någon minut senare upphörde av någon anledning motorn ryka och planet kunde till allas lättnad lyfte sig långsamt upp i den molnfria stratosfären. Flygkäket bestod av en odefinierbar gurkröra som hade vissa likheter med gammal trött bostongurka som stått alltför länge i rumstemperatur. Anrättningen döptes av ett norskt kvickhuvud till "Nouakchottgurka". Landningen på Nouakchotts flygplats var i ordets bokstavliga mening en kraschlandning som fick till följd att ryggsäckar, kameror och annat bagage föll ner från kabinens bagagehyllor.. Någon fick en resväska i huvudet, en annan ett kameraställ. När väl dörren gick upp när vi väl var framme vid flygterminalen väntade nästa chock: en 45-gradig kvalmig värme som jag varken förr eller senare har upplevt maken till. Nouakchotts flygplats bestod vid den tiden av en oasfalterad start/landningsbana, en skraltig hangar samt en terminal i storlek med en större kolonistuga. Pass och viseringsformaliteterna utfördes i "afrikanskt" tempo av två biffiga uniformerade karlar. Nu gjorde det inte så mycket emedan de inhyrda Peugot-taxibilarna från Senegal var rejält försenade och ingen visste var de var någonstans. Dessutom var "ankomsthallen" utrustad med en rejäl takpropellerfläkt vilket gjorde tillvaron i detta heta inferno någorlunda uthärdlig. Förutom astronomgänget, hippiebruden och de två uniformerade tullargubbarna strök en till synes herrelös mager hund runt i terminalen. Ett par timmar senare dök så äntligen våra efterlängtade senegalesiska taxibilar upp. Chaufförerna utgjordes av ett glatt gäng kolsvarta karlar med bländande vita leenden. Det sades att Mauretanien saknade taxifordon och i landet rådde svåra tider. Sex år utan nederbörd hade torkat ut de få odlingsbara områden som fanns vilket i sin tur fick till följd att öknen bredde ut sig med vattenbrist som följd. Nomadfolken sökte sig till kåkstäder i huvudstaden där det fanns en anläggning som raffinerade havsvatten till sötvatten. Det rådde solnedgång när taxikonvojen äntligen satte sig i rörelse på den nya asfalterade väg som ledde ut i öknen. Vägen hade anlagts några år tidigare för malmtransporter (Mauretanien är rikt på mineraler) och längs vägen mötte vi då och då fullastade lastbilar med malm. Vår taxikaravan eskorterades av motorcykelburna millitärer och mil efter mil färdades vi ut i det becksvarta öknennattmörkret genom minst sagt ödsliga och ogästvänliga trakter. Någon mil från ökenstaden Akjout vek vi av från vägen och efter några kilometer på en gropig grusväg var vi framme vid några beduintält där vår eskorterade bilkaravan gjorde halt.


Stacks Image 311

Vi inkvarterades hos en lågmäld men mycket gästfri beduinfamilj. Ungefär var 20:e minut vankades det sött örtte som serverades i små glas. Familjens överhuvud utgjordes av en äldre herre som på en blandning av franska och teckenspråk försökte få igång en konversasion med de bleka främlingarna från det avlägsna norden. Jag fick härlig kontakt med barnen som tyckte om att busa genom att placera stora ökenskalbaggar i min sombrero. När det framåt midnatt var sängdags stoppades jag grundligt om under ett rejält täcke på en mjuk madrass av en vänlig äldre kvinna . När jag senare på natten tog en promenad ut i öknen för att slå en drill förstod man varför täcket var så tjockt och tungt. På dagen visade kvicksilvret +45°C. Nu, mitt i natten, var det närmare nollgradigt! Det var svinkallt! Jag vaknade efter en god natts sömn och fick en frukost bestående av dadlar, getkött (?), bröd och det obligatoriska teet. Jag satte på mig sombreron och var på väg ut ur tältet för att kolla in aktiviteterna när jag kände något under hatten som kittlade och som rörde om. Reflexmässigt tog jag snabbt av sombreron och barnskratt hördes bakom mig. Jag vände mig om och jagade med hotande åtbörder, på skoj givetvis, bredbent runt busfröna i lägret vilket väckte stor munterhet bland mödrarna. Dagen började med dis vilket oroade några av expeditionsmedlemmarna. Solförmörkelsen skulle ju inträffa under förmiddagen. Diset gav med sig och i lägret rådde en hektisk aktivitet. Kamerastativ skruvades ihop, solfilter monterades på teleobjektiven för att kunna fånga de partiella faserna av förmörkelsen, vattenflaskor hämtades från en kylbil. Dyra systemkameror klickade överallt och ljuset började så saktliga avta. Plötsligt var det mörkt! En mäktig och märklig upplevelse. Några beduiner började be och jag stod som förstenad och betraktade detta himlakropparnas skådespel. Stjärnorna tändes och jag fick för första gången med egna ögon skåda en del av södra stjärnhimlen. Kameror klickade, nya filmrullar sattes in på löpande band. Tyvärr visade det sig när det blev skarpt läge att min Instamatic inte räckte till. Av mina solförmörkelsebilder blev intet! Dessutom pajade kamerastackarn. Lömsk ökensand hade letat sig in i själva kameran. Det blev tyvärr inga fler bilder från min kära 50-spännsinstamatic. 


Stacks Image 303

Efter cirka 6 minuters mörker var solen tillbaka och med besked! Värmen var olidlig! De av oss som någon gång har satt sig i en bil som stått i glödande sommarsol förstår vad jag menar. Föreställ er en bil som stått i 45-gradig helvetisk värme några timmar! Det blåste vindar som brände som från en hårtork och att veva ner sidorutorna var helt enkelt lika med självmord. Den 300 kilometer långa turen genom öknen i en bensindriven, mobil torrbastu glömmer jag aldrig. Väl brässerade anlände vi Nouakchott, där nattlogi hade ordnats på ett äldre hotell i fransk kolonialstil med den obligatoriska propellerfläkten i taket i baren. Mitt - eller rättare vårt - rum utgjordes av en sovsal bestående av ett tiotal sängar. I baren kostade vattnet mer än dubbelt så mycket som drinkarna. Framåt eftermiddagen bjöds vi på sighseeing i det fattiga och eländiga Nouakchott. Den dåvarande millitärregimen ville visa upp sig från sin bästa sida och vi fick bl.a. se ett modernt sjukhus utifrån och diktatorn Moktar Ould Daddahs palats (även detta utifrån). Efter en tämligen illasmakande måltid som bestod av kokt kameltunga (?) i hotellerestaurangen gick jag upp på rummet och somnade bums. När jag vaknade någon timma senare var det mörkt. Jag trotsade varningarna från hotellpersonalen och gav mig ut på stan. Ett gäng glada grabbar hejdade mig och lockade med mig på Nouakchotts enda diskotek som bestod av litet rum med diskobelysning och en bardisk. Jag bjöds på Pepsi. Musiken bestod av västerländsk hitlistepop som exempelvis Hot Butters mästerverk Popcorn och amerikansk discosoul. Nästa dag bjöds astronomgänget på bussutflykt ut till havet som ligger cirka en mil från Nouakschott. På vägen dit körde busschauffören i hög fart över ett gupp och några av oss slog faktiskt våra kloka huvuden i busstaket! Ute vid stranden låg ett slags badhotell med bar - ett minne från den franska kolonialtiden. Några av oss tog ett hastigt bad i de höga, men varma vågorna. Meterlånga fiskar simmade runt benen på oss och några lokala ungar roade sig att med händerna fånga dessa och visa upp dom. Jag köpte några vykort som jag postade i Nouakchott. Korten anlände adressaterna, bl.a. mor på södra vägen i Nol, en månad efter min hemkomst! (Jag har än idag kvar ett av korten som tyvärr tycks ha gömt sig.) Ute på flygplatsterminalen var såväl den herrelösa hunden som de två tullarna kvar i tjänst. Flygresan tillbaks till Gran Canaria med DC-3:an var - med tanke på vad som hände på nedresan - överraskande odramatisk. Till och med landningen gick fint! När vi steg ut minns jag att jag frös! Det var ju bara 25° C i den grancanariska luften denna eftermiddag!


Stacks Image 212

Här står jag framför hotellet i Las Palmas. Bakom den söta Club 33-guiden syns norrmannen från Egersund och "lundaprofessorn". Hippiebruden var borta, kameran trasig och reskassan började sina. Köpte dock några lp-skivor (Skivor var billiga på Gran Canaria). Jag har inga minnen av flygresan från Gran Canaria till Kastrup. Däremot minns jag att min mor med sin dåvarande fästman hämtade mig på flygplatsen och den nattliga färden på gamla E-6:an genom ett somrigt Halland. Genom en kontakt i astronomiska sällskapet köpte jag några bilder på själva solförmörkelsen. Dessa och mina instamaticbilder ställdes på höstterminen 1973 ut på Bohus centralskola där jag var elev (klass 9 D). Tyvärr har de flesta bilderna genom åren gått förlorade i samband med flytt eller rent slarv. Mest av allt saknar jag bilderna på beduinungarna och bilderna från Nouakchotts flygplats. Jag tappade dock med tiden intresset för stjärnorna på bekostnad av musiken och någon astronomprofessor blev det aldrig av Knud-Peter Hansen…


Peter Hansen Donsö 3 december 2010 rev. 2017



  • Stacks Image p18_n70269
  • Phone: +46730897650
    Address: Horsikavägen 2
    43082 Donsö
    Sweden