Stacks Image 8

En het sommareftermiddag i Sopron och Burgenland

Juli 1987. Det är middag och jag befinner mig i den ungerska staden Sopron några kilometer från den österikiska gränsen. Solen står i zenit och t.o.m kullerstensgatorna svettas. Huvudet känns ovanligt stort och päronformat efter gårdagens excesser som jag företog tilsammans med en halvgalen amerikansk pianist och en något påträngande rumänska. I den ena byxfickan finner jag ett några ihopskrynklade hundraforintsedlar samt några mynt. (På den tiden var Ungern fortfarande en kommuniststat med planhushållningsekonomi och in resp. utförsel av forinter var strängligen förbjudet.) Mitt tåg till Wien skulle avgå inom ett par timmar och nu gällde det att göra sig av med de ungerska monopolpengarna. 
Inte långt från det historiska torget finns en bokhandel. I skivavdelningen köper jag två riktiga rariteter: Peter Szökes "The Unknown Music of the Birds” och "Animal Sounds of Hungary", utgivna på det staliga skivbolaget Hungaroton. Till min stora glädje finner jag också en fickpartiturutgåva av de samtliga fyra banden av F. Couperins "Piéces de Clavecin" för 50 forinter styck (c:a 7 kronor). När väl noter ock LP-skivor är betalda visar det sig att jag har en stackars forint över. Jag frågar skämtsamt expediten vad man kan få för en forint. Hon böjer sig galant ner under disken och fiskar upp en metallpennvässare som är monterad i botten av ett litet brunt plasttorn. Pennvässare hade man ju som kompositör alltid användning av. Jag skrev ju på den tiden i stort sett alla mina partitur med blyerts. Jag slår till utan betänketid. Långsamt smyger jag längs husväggarnas minimala skuggor tillbaka till järnvägsstatstionen med mina nyförvärv och beslutar mig för i god tid klara av viserings och tullformaliteterna innan mitt tåg till Wiener Neustadt lämnar det infernaliskt kokande Sopron.
Över bergen utanför staden ligger nu ett voluminöst åskmoln och ruvar och i fjärran kan man ana de kalhuggna brandgatorna med sina vakttorn. (Bara ett par kilometer från staden gick ju den beryktade järnridån och såväl besökare som invånarna i staden bevakades minutiöst av den ungerska säkerhetstjänsten.) Väl inne på stationen styr jag stegen mot pass och tullavdelningen. På de olika perrongerna hörs då och då en enerverande hurtig jingel följt av ett för mig obegripligt meddelande på ungerska (mycket dist!). En kraftigt byggd uniformerad kvinna med brett rottweileransikte betraktar mig med misstänksamhet och tar god tid på sig att grundligt studera mitt pass. När väl denna formalitet är avklarad väntar runt hörnet två skalliga och svettiga tulltjänstemän med kroppshyddor som telefonkiosker. Sittande bakom ett brunt bord ber dom mig artigt på tyska att öppna min ryggsäck med ytterkläder, underkläder, innekläder, en vältummad guidebok på engelska om Ungern, en nästan oöppnad ungersk palör, två tandborstar, 4 par strumpor, ett paket ungerskt Y3, två flaskor kékfrankos, en broschyr om den romanska katedralen i Ják, partitur, notpapper...

- Musiker ?
- Ja.
- Pianist?
- Kompositör!

Efter att ryggsäcken är klarerad går dom lös på axelremsväskan: Två paket ungerska cigaretter av märket Symphonia, en blå anteckningsbok, en karta över ungern, en svart adressbok, en tom ölflaska av märket "Aszok", två kulspetspennor, en trubbig blyertspenna, ett grönt suddgummi med bitmärken, de två nyligen inhandlade LP-skivorna, Couperin-fickpartituren...... - Vad är det här? frågar den ene tullaren och håller fram tornpennvässaren. - Det är ett torn. Ett ungerskt torn svarar jag. Tullarna börjar nu konversera på ungerska och efter en stund pillar den ene tullaren loss pennvässaren från plasttornet och överlämnar med en elegant och ceremoniell rörelse plasttornet till mig men behåller pennvässaren. - Tack så mycket lyckas jag stamma fram, och med denna oväntade final var tullformaliteterna avklarade.
En timme senare sitter jag ensam i en bonvaxstinkande tågkupé och utanför fönstret breder de sönderbrända gula fälten ut sig. I en liten landsby saktar tåget ner och strax innan vi når det elektriska taggtrådsstängslet som brutalt skär genom landsbyn, vidare över fälten för att ackompanjerad av vakttorn på smala metallben försvinna över bergen hoppar några gränssoldater av i farten. Tåget ökar nu farten in i det 2 kilometer breda ingenmanslandet som skiljer det kommunistiska Ungern från det kapitalistiska Österrike. Jag sitter och fingrar nervöst och rastlöst på tornet medan tankarna går. (Misstänkte tullarna att mitt ungerska torn var en spionpryl i bästa James Bond eller John le Carréstil med mikrofilmskamera, buggningsmikrofon eller sändare? hm......)


Stacks Image 176
Stacks Image 178

I Mattersdorf kliver tre storvuxna, tjurnackade karlar in i min kupé: 
- Gud, vad varmt 
- Vilken tur, nu kommer hon.
Kupédörren fläks med kraft upp av en späd ung leende kvinna med hästsvans. Med sig har hon en otymplig vagn med allehanda förfriskningar. 
- Vill herrarna ha något? 
- Tre öl. Stora öl..vänta ....en stor öl till unge herrn i hörnet också. Jag betalar. 
Jag tackar medan en av karlarna vant öppnar de kalla ölen med en cigarettändare. Den andre riktar en blick mot mitt plasttorn som står på tågkupébordet brevid den nyöppnade immiga ölflaskan. 
- Det är ett torn, ett ungerskt torn, om ni förstår vad jag menar.
Nu var det emellertid ingen av herrarna som förstod vad jag menade och jag redogör detaljerat för händelserna på tullkontoret medan dom uppmärksamt betraktar mig mellan de välgörande ölklunkarna. 
- Ha, dom är sådana säger den ene.  
- Ungrarna? 
- Nej, kommunisterna förstås. Tullgubbarna hade förstås klantat bort sina egna pennvässare och det skulle inte förvåna mig om dom knyckte ett suddgummi av den som kom efter. 
Munterhet och skratt. Tågbyte i Wiener Neustadt och karlarna försvinner i vimlet på perrongen. Solen började nu så saktliga gå ner och när kvällen kom skulle jag sitta på en uteservering i Franz Schuberts Wien.


Peter Hansen Donsö Juni 2004 rev. feb. 2017



  • Stacks Image p18_n70269
  • Phone: +46730897650
    Address: Horsikavägen 2
    43082 Donsö
    Sweden