I samband med åskovädret som nyligen drabbade oss kom ett ord som kräver viss övning för att såväl uttala som memorera. Ordet finner vi på första sidan, femtonde raden (och dessutom inom parantes) i James Joyces Finnegans Wake, den mustiga och gåtfulla berättelsen om den protestantiske pubägaren H.C Earwicker (och dennes familj i Chapelizod som är en stadsdel i Dublin. Det polylinguala (heter det så?) och enligt andra onomatopoetiska ordet som består av hundra bokstäver lär vara ordet för åska på ett tjugotal språk. Denna sällsamma följd av bokstäver är i detta annorlunda sammanhang en symbol för Guds röst och/eller ”fall” i ordets vidaste benämning - syndafall, civilisationers fall - ja även i fysikalisk betydelse i samband med gravitationskrafter där siffran 1132 med ett otal referenser och anspelningar (årstal m.m.) dyker upp lite varstans i berättelsen (hänger ni med?). Joyce fascinerades av den åskrädde italienska filosofen Vicos (1668-1744) tegelsten Scienza Nouva och lät Vicos världsåskådning utgöra ett centralt strukturellt element i denna drömmarnas roman..(här vill jag dock infoga att jag endast läst lösryckta rader och citat av Vico som man finner i joyceanalitteratur..)
Men det har ju också regnat… rejält. I noterna till Erik Saties charmerande pianotriptyk ”Hundraårslånga och ögonblickskorta stunder” finner vi i tredje stycket följande sällsamma mening: ”Ett antediluvianskt regn lösgör sig ur dammolnen.”. Antediluvianskt var ordet. C.J.L. Almqvist valde den poetiska synonymen ”Förflodtida” medan man i 10:e upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket från 1974 kan läsa följande förklaringar: ”äldre än syndafloden; ytterligt föråldrad, efterbliven”. Det märkliga ordet vi finner i inledningen av Finnegans Wake hörde ju samman med civilisationers undergång och indirekt syndaflod; Noa lät ju bygga en ark och en annan ark dyker upp långt senare – eller rättare, den dök aldrig upp den 10 mars 1943 i Aalborgs hamn:
I Aalborg råder vid denna tid brist på allt. Allt från livsmedel, drivmedel, njutningsmedel till kläder är ransonerat. Ransoneringskupongerna är hårdvaluta och svartabörshajar täljer guld med sina smutsiga täljknivar. Från landet kommer bönderna med sina bilar och vagnar – dragna av hästar, och när natten sänker sig täcker stadens medborgare sina fönster med mörkläggningsgardiner. I staden härskar tyska trupper och det råder undantagstillstånd.
Min gode vän, den danske författaren Bjarne Wagner-Augustenborg har i flera läsvärda bokverk skildrat sin hemstad under ockupationsåren och i hans gripande Mikkelsens Undergang berättas en synnerligen bisarr historia som under några månader blev braskande förstasidesstoff i det ockuperade landet. Han hette John Mikkelsen och efter att ha blivit utesluten från Jehovas Vittnen för att ha utgett sig för att vara ingen mindre än profeten Daniel, beslöt han sig för att profetera på egen hand. Med tanke på omständigheterna råder på sina håll undergångsstämning och snart hade han följare i hela landet. Enligt profeten skulle en ark lägga till i Aalborgs hamn den 10 mars 1943 för att rädda de troende undan syndafloden. Hans anhängare gick från hus och hem, skänkte bort sina ransoneringsmärken, sina banktillgångar och andra tillgångar. Kläder var eftertraktade i dessa mörka tider och i samband med Mikkelsens aktiviteter kunde man i en tidning finna följande annons: ”Skal de med arken? Saa sælg deras tøj til Jensen”. Trots att tiden för arkens ankomst sköts upp flera gånger anlöpte den dock trots profetens löften aldrig Aalborg. Mikkelsen blev under en kort period lite av tidningarnas driftkucku och i det satiriska magasinet Blæksprutten bidrog Storm P med en satirisk, men ändå i sann Storm P-anda godmodig illustration. Mikkelsen försvann därefter lika snabbt från löpsedlarna som han dykt upp, det fanns ju så mycket annat att tänka på i dessa oroliga tider.
Donsö 11 Augusti 2022