Möten i kalla krigets Berlin

En mörk decemberkväll 1988
  
Gaststätte am Wasserturm Prenzlauer Berg (Östberlin)

”Noch Einmal?”

„…Bier und Korn”..

Underhåller mig med en medelålders tandläkare från K. Mellan ölklunkarna och djupa halsbloss flödar berättelser från ett förgånget 50-tal. En tid då unga kvinnliga tandläkarkandidater i sann pionjäranda sökte sig ut på landet för att praktisera och där en och annan gästspelade på hans klinik i en mindre kretsstad i Sachsen. (Det rådde brist på karlar och tandläkare efter kriget).. 

”Våra grejor var av förkrigsmodell och kunde naturligtvis inte på några villkor jämföras med våra kollegors i väst - givetvis ej heller den dag idag..kolla in våra lagningar! De stackars flickorna hade problem att dra ut tänder och jag fick som vanligt rädda det hela. Jag hävdar att detta är ett yrke för män. Under några månader gästspelade emellertid en medelålders tandläkarmadam som kom norrifrån, en väldig sak med tjocka röda slaktararmar och fläskiga dubbelhakor…krigsänka. Karlarna på kombinatet var livrädda för henne. Efter en tid försvann hon emellertid spårlöst. Det sades att hon vid något tillfälle lär ha tänkt lite väl högt...

„Noch Einmal?”..

„Bier und… ein..”

En avvärjande gest från tandläkaren. Öl och snapsar ställs fram

”...vi fick kring julen ett meddelande från krigsmakten: H. - min storebror - hade stupat i Kaukasus. (djupt bloss, filterlöst märke Karo). Vår käre ”Pappi” gick in i sin kammare och förblev där några dygn.. botgöring för örfilerna som han så frikostigt genom åren delat ut till oss ungar. Någon vecka senare - fältpost från H.. hoppades på julpermission. (breven måste ha gått omlott). Mor väntade på honom till sin död. Jag var 10.
Min släkt kommer från en liten håla i Pommern som levt och frodats där i generationer... efter kriget kom polackerna och sade: - ta ert pick och pack och stick!. Om jag varit där?..ach nein! De gillar inte tyskar - åtminstone inte vår sort, men kanske de andra...förstår dom..polackerna alltså.. de sitter i knät på Ivan... som oss. Far var regimtrogen (demonstrerar snabbt och diskret med vänsterhandens pek och långfinger under näsan och rak högerarm en välkänd gest) men efter uttåget och lägervistelsen vid Nordsjön bytte han sida! Han konverterade..(skratt som följdes av en hostattack samtidigt som en trött knuten högernäve höjs)… därför hamnade vi här...prost!”

„Noch Einmal?”

En solig marseftermiddag i Wannsee (Västberlin) 1988

Jag satte punkt för en något virrig redogörelse på skranglig tyska rörande gårdagens besök på teaterrestaurangen ”Am Schiffbauerdamm” i Östberlin. Utan vare sig sufflerande kommentarer eller instämmande hummanden och, till på köpet, med en trött uppsyn lät han min dimmiga berättelse ömkligen dö ut i den larmande, rökiga lokalen. Efter några långa sekunders begrundande torkade han ölskummet från mustaschen med vänsterhanden, som mellan nikotingula pek- och långfinger höll en glödande cigarett. Därefter tog han ett djupt bloss och sade:
 
 ”X var ständigt nervös… påfrestande otålig - ja, han skakade och såg sig ständigt över axeln..verkade sjuk..han dog ju bara några år senare. Jag var ju ung..mycket ung..och idealist..”

  ” ..och Y?..”

  ”..surpuppa och suput…alla visste det..drogs till grönbetet på andra sidan sektorsgränsen..alla visste även detta, men höll käft.”

  ”Z?..”

  ” ..amerikansk bil..flott villa i utkanten av stan..fru i partitoppen. Viktigt att hålla i minnet att dessa herrar kom direkt från Amerika, onkel Sam slängde ut dom…feta bankkonton i utlandet…alla visste det, men kommissarierna kröp för denna importerade nobless och deras damer..lägg därtill utländska pass och därmed osårbara. Arbetarklass? Kyss min röv! („leck mich am Arsch”) Ut med Pieck, in med den gnällige Walter och nu takläggaridioten från Saar...mammon under disk.. De plockar valuta av folk i tunnlarna under Bahnhof Friederichstraße, i sina valutabutiker och gränspoliserna kommer att göra det när du far hem genom deras förbannade skitland. De behöver stålar...riktiga stålar (”Kohle„)... De avgudar pengar..lever i villfarelsen att allt kan fixas med pengar..detsamma gäller förresten också de bortskämda revoltstudentsnorvalparna hos oss. ”

  ”..och jag?”

Sakta lät han blicken vandra från mina halvtrasiga billiga kängor, slitna manchesterbrallor via den öppna svarta kappan där det saknades några knappar för att slutligen efter passerat det ovårdade skägget,de hornbågade glasögonen och landa vid mitt okammade skitiga hår. Ögonbryn drogs ihop och en guldtand glimmade till ..

  ”Nej!…möjligtvis lite förvirrad..”

Han tömde därefter glaset i ett drag, kastade i förbifarten några mynt på bardisken och skyndade iväg. 

 (X = Bertold Brecht, Y = Hanns Eisler, Z = Paul Dessau, ”frun i partitoppen” = oklart om han syftade på skådespelerskan Antje Ruge eller koreografen Ruth Berghaus - bägge gjorde politiska karriärer och var i olika omgångar gifta med Dessau. Uppgifterna om Dessau vidimerades senare av min vän och före detta kompositionslärare Pavol Simai som i mitten av 50-talet i egenskap av „Meisterschüler” studerade komposition för Dessau och ofta var gäst i Dessaus hem.) 

En rökig Kneipe i Wedding Västberlin 1988

Medan den undersätsige flintskallige värden med mångårig vana skänker upp öl med ulliga cumulusskumkronor berättar han om sin barndom i en by på andra sidan Oder:

”Vår gymnastiklärare kommenderade ut oss på gården: Vi marscherade över gården till ett förråd där någon delade ut gevär. Därefter skjutövning ..bang..bang.. glömmer aldrig lukten. Ivan var ju på väg och lärarsvinet hade tänkt sig - givetvis på order från Berlin - att vi snorvalpar skulle försvara byn. Mor (”Mutti„) tyckte dock inte om det, körde en vals om tuberkulos eller nåt och lyckades på detta vis få mig ombord på en lastbilskonvoj till utkanten av Berlin där min moster hade ett hus.” 

”När jag återvände efter kriget fick jag mig berättat att gymnastikläraren på egen hand hade hängt pojkar i gymnastiksalen, de som vägrade bära vapen.”

”Vi köpte stället 1951 och i många år drev vi det som restaurang med fin meny och allt”  Han gör en trött gest mot den mörka bortre delen av lokalen där borden med de vita dukarna vittnar om andra tider.

”Nu är vi en simpel Kneipe..alkohol, spelautomat och snacks. Skvallrar med stammisarna som dagligen sitter här för att slippa tanten några timmar..

”Efter vi köpte stället har jag aldrig varit utanför Västberlin - vill inte befatta mig med rysslakejerna på andra sidan.(”drüben„) och känner heller ingen lust att att resa någonstans

”Som en scen tagen ur en berättelse av John le Carré” 

(Någonstans mellan Berlin-Lichtenberg och Stralsund oktober 1988)

Ljuset har lagt av, värmen är stendöd ... Kort sagt: kupén var svinkall, med ett mörker som spred sig genom märg och ben. Sånt som ibland hände i tågkupéer bakom järnridån.

I Lichtenberg kliver en ung, lång och smal gosse på. Han slår helt fräckt sig ner mitt emot mig – och detta i ”min” kupé! (Vagnen var ju full av tomma kupéer.)

”Malmö?” frågar jag irriterat.

”Leider nicht (tyvärr inte) ... Stralsund.”

”Västtysk?” frågar jag.

”Tyvärr inte. DDR-bürger.”

Jag fortsätter: ”Du vet väl att du inte får vistas här?” (DDR-medborgare var strängt förbjudna att vistas i transitvagnar som var på väg till och från väst.)

”Det skiter jag i – de får väl slänga av mig om det inte passar. Jag är väl en människa jag med.”

Han berättar, medan ljusen från Berlingalaxen alltmer mattas och försvinner i fjärran, att han planerar att mönstra på en båt i Stralsund – gärna en från väst, om möjligt. (Lycka till med det, tänker jag.)
Han berättar vidare att han blev kompis med några franska sjömän i Rostock för några månader sedan.

Jag tycker synd om grabben och delar därför med mig av några Marlboro och lite snaps. Efter en stund kryper han ihop på den hårda britsen och somnar i den kalla kupén.

Plötsligt väcks vi av en ilsken konduktör, och en häftig ordväxling tar sin början. Grabben vägrar lämna kupén trots uppmaningar och hot. Konduktören drar ilsket igen kupédörren och försvinner.

Någonstans halvvägs till Stralsund, långt ute på landet, stannar tåget med ett aggressivt gnisslande. Utanför har två bilar uppenbarat sig med helljusen på. Några karlar, klädda i östtyska trenchcoats, närmar sig vår vagn, och sekunder senare hörs tunga steg i korridoren.

Kupédörren fläks upp, och förloppet går mycket fort. Mig ägnar de inte en blick, och innan jag hinner greppa situationen är jag åter ensam i kupén.

Tåget har knappt hunnit sätta sig i rörelse förrän jag ser de röda baklyktorna försvinna nerför en backe och in i en mörk skog.

Haddonfield
(Moabit Västberlin december 1987)

De kallade mig ”Haddonfield” efter mötet vid korvmojen en mycket mörk och kall berlinnatt. Detta efter att jag berättat om när jag var nio år och firade jul hos faster Vera, som då bodde i Haddonfield, NJ. En upplysning som väckte munterhet, eftersom det visade sig att en av grabbarna faktiskt kom från just Haddonfield.
”Let’s have a beer”, föreslog någon, och vi satte kurs mot närmaste Schultheiss-skylt för att skölja ner currywursten. Gossarna hade anlänt dagarna innan för att ansluta sig till de amerikanska trupper som sedan krigsslutet höll ögonen på ryssarna. Redan nästa morgon skulle de infinna sig rena och fina på logementet.
Min klädsel, som vid den tiden bestod av svart långrock, hornbågade George Smiley-glasögon och svart Gorbyhatt, väckte uppseende och kommenterades genomgående under resten av kvällen:

”Hello, Mr. Spy ...”

”Hello, Gorby!”

Allteftersom ölglasen tömdes och kvällen övergick i natt blev en av killarna alltmer allvarlig till sinnes...

-Snart är vi hemma igen, det kommer att gå hål i murhelvetet..snart.. det råder inget tvivel om saken…

-..och det känner Du på dig?

- Känner på mig? Dumheter! Jag vet! Har hört ett och annat...har gjort vissa observationer..

- Det sägs att Gorby himself kommer och klipper bandet tillsammans med skådisen och den fete tysken.

- Bullshit! Det är vad de intellektuella tror.. och vill tro. Den j-vl- muren kommer att falla.. av andra orsaker..frågan är bara när...och framför allt hur - de tror ju inte ens själva på skiten längre. Jag hörde från en skön typ på utbildningen..en slags professor.. att deras prylar allt oftare brakar ihop..de saknar reservdelar Han berättade också om hur moralen bland gränstrupperna sjunker och där befälen alltmer blir polare med rekryterna. En annan pratade om ett rykte som cirkulerar om östtyska gränssoldater som skulle ha gått över gränsen och låtit sig fotograferats med turister nere i Bayern..det ryktas t.o.m om myterier.

Samtalet avbröts abrupt av att belysningen i lokalen plötsligt började blinka. Jag förstod vinken: -Shit.. värden vill hem, Feierabend, Polizeistunde..hans fru väntar..voff..voff..hunden skall ut och skita...doggytime...

Från mina gamla dagböcker från 80-talet. Överfördes till dator i början på Millenniet.