Det första man blev varse när man klev på DR-transitvagnen, var en sällsam arom av vitpeppar och bonvax. När väl det brandgula dieselhydrauliska rangerlokomotivet börjat baxa i land vagnen genom allén av bevakande gränssoldater, förnam man omedelbart den allestädes närvarande, omisskännliga brunkolsodören. Påtagligt men ändå diskret meddelades att nu är du på andra sidan. 

Förutom den sötaktiga doften lade brunkolsdiset ett sällsamt sordinerat filter över de soligaste dagar och kompletterade därmed bilden av en annorlunda tillvaro. Efter de noggranna men effektiva pass- och tullformaliteterna följde en märklig resa genom trasiga städer med gråa rader av kåkar, där rappning och puts helt eller delvis hade nötts ner. Vidare förbi fält med förfallna landsbyar som bands ihop av gropiga landsvägar, vilka trafikerades av små rykande tvåtaktsbilar, inbäddade i en stank av lågoktanig bensin. Väl framme vid gränsstationen Bahnhof Friedrichstraße, lämnas inte en millimeter av vare sig pass eller kupé utan minutiös observation. Råkade man få en duskål med en ny kompis på någon av ölkrogarna i Prenzlauerberg och blev hembjuden, kunde man få följande besynnerliga instruktion som förde tankarna till John le Carrés spionromaner: – Jag går in först… vänta tio minuter. Möter du en vänlig medelålders dam i trappuppgången med grått uppsatt hår, så fråga efter Herr Müller. När hon säger att det inte finns någon Herr Müller så tackar du artigt för upplysningen och vänder. 

En generation har förflutit sedan berlinmuren föll. Den 1.300 km långa fortifierade gränsen mellan de dåvarande tyska staterna med dess vakttorn, trampminor, taggtråd, stridsvagnshinder med mera, monterades skyndsamt ner. Resten av järnridån föll och strax därefter upplöstes Sovjetunionen och en era och en hel kultur som kom att prägla generationer, gick därmed i graven.

Likafullt lever begreppet ”DDR” vidare än idag och dyker upp då och då i mer eller mindre relevanta sammanhang. För många – även för dem som aldrig upplevde kalla kriget eller besökte staten – förknippas per automatik den dåvarande östtyska arbetare- och bondestaten med begrepp som förtryck, berlinmur, tvåtaktsbilar av hårdplast och så förstås den ständiga varubristen.

Även om min bild bekräftas av andra som besökte den tyska demokratiska staten, kan man nu en generation senare fråga sig hur relevant denna uppfattning egentligen var – och är. Mina fördomar var ju redan på plats när jag 1986 första gången med transitvagnen till Västberlin rullade i land i Warnemünde. Jag levde dock ju aldrig i DDR. Jag gästade visserligen vid den tiden städer som Leipzig, Dresden, Rostock och Weimar, men annars utgjordes mina talrika besök under min berlintid i slutet av 80-talet i de flesta fall av dagsturer till Östberlin och transitresor med tåg genom landet.

Den tysk-brittiska journalisten och historikern Katja Hoyer (som föddes i DDR 1984) är ett aktat namn som regelbundet anlitas i prestigefulla publikationer som Washington Post, Spectator och Bloomberg. Därtill är hon ledamot av ett antal anrika institutioner som exempelvis Royal Historical Society. Hon väckte uppmärksamhet med sitt bokverk Blood and Iron: The Rise and Fall of the German Empire 1871–1918 och nu har hennes senaste opus, Beyond the Wall – East Germany 1949–1990 översatts och landat hos våra svenska bokbodar. 
I tio kapitel skildras ingående denna märkliga tyska stat från den mödosamma och – skulle det snart visa sig av geopolitiska skäl – oundvikliga födelsen 1949 till dess slut 1990. Hoyer har nagelfarit arkiv, intervjuat inblandade (bl.a. Egon Krenz) och ur stoffet levandegjort en spännande berättelse som rymmer allt från intriger bland de styrande till den vanliga DDR-medborgarens vardag. En tillvaro under en totalitär regim som periodvis led av kronisk varu- och bostadsbrist. Hon försöker nyansera bilden och pekar på det självklara faktum att DDR aldrig var något fixerat men i ständig interaktion med omvärlden med dess dynamiska, drivande och hämmande, krafter. 
Hoyer visar att DDR på 50-talet, i kölvattnet av Stalineran – med arbetarupproret 1953, som brutalt slogs ner av sovjetiska styrkor, kollektiviseringen av jordbruket och de inkvisitoriska skådeprocesserna mot renegater – var något annat än de ”goda åren” på 60-talet strax efter murbygget. Ett decennium då DDR nästan lyckades hålla förbundsrepubliken stången när det kom till levnadsstandard och där anglosaxiska kulturyttringar som popmusik och viss konsumism (visserligen styrd), plötsligt tolererades under den torre Ulbricht. 
Under dessa år importerades eftertraktade västvaror som såldes med statliga prissubventioner till DDR-medborgarna, något som snart skulle visa sig vara ohållbart när förutsättningarna drastiskt förändrades några år senare. Hoyer betonar på flera ställen i boken att DDR redan från början, bortsett från brunkol, saknade naturresurser och därmed var helt beroende av Sovjetunionen och de andra buffertstaterna. 
I början av 70-talet inföll oljekrisen och ett Sovjet på dekis ville nu ha betalt i hårdvaluta för oljan och andra varor. Omständigheter som även drabbade storskaliga projekt som elektrifieringen av viktiga järnvägssträckor. Detta fick till följd att ända till DDR-statens oundvikliga kollaps kunde man se oljedrivna ånglok i trafik.  Subventionerna på importerade västvaror försvann och för den genomsnittlige DDR-medborgaren kunde dessa hett eftertraktade varor endast inhandlas med svåråtkomlig västvaluta och i speciella Intershopbutiker.

Jag finner i synnerhet de inledande kapitlen intressanta, där uppkomsten av arbetare- och bondestaten avhandlas. En liten grupp tyska kommunister, som flydde Nazityskland och fick asyl i Sovjetunionen, lyckades mirakulöst undgå Stalins utrensningar. Och under ledning av Wilhelm Pieck och Walter Ulbricht – som i tumultet efter kriget återvände till Berlin – försökte de realisera sina utopiska projekt.
Tyskland var i färd med att slicka såren efter ett vansinne som i många år framöver skulle stå landet (länderna) dyrt, såväl ekonomiskt som moraliskt. Märkligt nog var emellertid Stalin kallsinnig till ett delat, än mer ett bolsjevikiskt Tyskland, eftersom han ansåg att den sovjetiska modellen inte skulle passa där. Han ansåg, besynnerligt nog, att landet skulle vara enat och med ett folkvalt styre.

I sina försök att nyansera det negativa eftermälet för denna stat, byggd på en utopi, framhåller Katja Hoyer att för första gången i tysk historia var högre utbildning öppen även för de lägre klasserna samt därtill avgiftsfri. Något som var långtifrån självklart i Förkrigstyskland. Även avgiftsfri sjukvård var garanterad samtliga medborgare. Och trots den totala avsaknaden av charm i de nybyggda ”Plattenbau” var de populära, vilket skall ses i ljuset av krigets efterbörd och de dåliga bostadsförhållanden som rådde för de lägre klasserna även före kriget.

Boken blev en bestseller i Storbritannien och mottogs välvilligt av kritikerna. Så var det emellertid inte fallet i Hoyers gamla hemland där hon kritiserades för att skönmåla och relativisera den tyska demokratiska republiken och helt förbise indoktrineringen som ägde rum i allt från skolor till nyhetsmedier. ”Geschichtsrevisionismus”. Jag finner dock bokverket synnerligen läsvärt. Jag har inte jämfört med den engelska originalutgåvan men finner språkdräkten i Kjell Waltmans översättning behaglig och lättläst.

Donsö, september 2026

Katja Hoyer: DDR bortom muren – Östtyskland 1949–90
Originalets titel: Beyond the wall – East Germany 1949–1990
Översättning: Kjell Waltman
Förlag: Lind & Co