Andrej Tarkovskij är en rastlös själ. Han är ständigt i rörelse och besitter en närmast omänsklig energi för att ta sig an stora planer och inte minst problem som ständigt ställer sig i vägen – skulder, familjen, bostadsproblem. Därtill givetvis stora filmprojekt i en ideologiskt styrd stat, där hans religiösa/mystiska och motsägelsefulla estetik, som på sina ställen inte skyggar för brutalitet, står i skarp motsättning till rådande politiska klimat. Detta resulterar i ständiga konflikter med motsträviga myndigheter. 

Nu är emellertid inte enbart estetik och ideologi orsak till myndigheternas avoga inställning, utan även ekonomi eftersom högklassig importerad råfilm från väst är dyr och Tarkovskys filmskapelser kräver kilometervis av den varan. Han är synnerligen systematisk och disciplinerad. Åtskilliga anteckningar har karaktär av inköpslistor i punktform, antingen det gäller framtidsplaner, filmprojekt, eller byggandet av hans datja.
Här och var finner man trots allt jeremiadliknande observationer som – åtminstone hos mig – kan väcka munterhet: ”Schweiz är ett otroligt rent, väl underhållet land som är bra för den som tröttnat på allt jäktande. Väldigt likt ett sinnessjukhus med samma tystnad, välvilliga sjuksystrar, leenden…”

I anteckningarna finner vi intressanta reflektioner om allt från religion till politik och konst, ej sällan beledsagade av citat från såväl taoism som västerländska giganter som Goethe och givetvis Bibeln. Hans funderingar är genomgående tänkvärda och ofta synnerligen skarpsinniga. En intellektuell i ordets bästa bemärkelse som visar på en imponerande boklärdom och bildning. Martyrskapet är ett fundament och en grundläggande konceptuell estetik som vi finner i hans filmer och skrifter. Dagboksanteckningarna bär föga förvånande den egenartade titeln Martyrologion (Martirolog på ryska) – Martyrkalender. En titel som han med egna ord betecknade som en ”förteckning över missöden”, men som samtidigt visar på en konstnärssjäl som är djupt präglad av rysk-ortodox mystik med dess martyrer och ”heliga idioter”. Han är genomgående kritisk till modernistiska konstyttringar. Ändå finner man i hans filmer ställvis modernistiska komponenter i både bildspråk och timing, liksom mångtydiga drömsekvenser, såsom det suggestivt geniala ljudspåret till dressinen i filmeposet ”Stalker”. Hans kultursyn kan i viss mån beskrivas som elitistisk emedan han förkastar populärkulturella yttringar.

Trots det kontemplativa, närmast meditativa tempot i hans filmer med deras långa tagningar, som skulle kunna tyda på en vis, stillsam personlighetstyp, är han till sin natur en polemisk man. Han är synnerligen rättfram i sina anteckningar. Hans omdömen om dem han möter och konfronteras med – antingen det gäller berömda och respekterade stora filmskapare,  eller t.o.m. personer han samarbetar med – är inte alla gånger särskilt smickrande. När det gäller regissörskollegerna är det endast Robert Bresson och de tidiga Bergmanfilmerna – i synnerhet Smultronstället – som klarar sig helskinnade genom nålsögat. 

Trots motgångar och problem med trilskande kulturkommisarier är Tarkovskij synnerligen privilegierad och erhåller ofta utresetillstånd till väst. Något som var i det närmaste ouppnåeligt för den genomsnittlige sovjetmedborgaren. När allt kommer omkring får han absolution och möjligheter att förverkliga sina dyra och exklusiva filmprojekt. Han poängterar att han trots sin omfattande kritik mot systemet inte är dissident, och när han går i exil 1982 är det inte av politiska skäl utan enligt honom själv av fruktan för att bli utan arbete i Sovjetunionen. I likhet med Solzjenitsyn finner han emellertid västvärlden dekadent, men hyser en förkärlek för Italien och vill helst bosätta sig där, en dröm som dock aldrig förverkligas. Under de sista svåra åren kämpar han mot sovjetiska myndigheter för att få ut sin son, en kamp som kom att engagera statsmän som François Mitterrand och Olof Palme. Han för också en kamp mot den dödliga sjukdom som slutligen skulle ända hans liv på en klinik utanför Paris den 29 december 1986 

Det kolossala bokalstret om nästan 1.000 sidor (som av praktiska nattduksbordsskäl borde ha getts ut i två volymer) är ett gripande dokument om en synnerligen motsägelsefull men samtidigt unik och genial konstnärsande. I boken kryddas ibland anteckningarna med utsökta teckningar och illustrationer som visar på en konstnärlig begåvning, men där finns även kvitton, öletiketter, planskisser till datjan m.m. I boken möter vi även svenska namn som Anna-Lena Wibom, som producerade Tarkovskijs sista film Offret, vilken spelades in på Gotland med Sven Nyqvist som kameraman, skådespelaren Ernst Josephson och dåvarande statsminister Olof Palme.

Dagböckerna fick mig att för första gången på länge återse filmerna (DVD) och för min egen del konstaterar jag att något svårgripbart men essentiellt gick förlorat när han lämnade Sovjetunionen. De två sista filmerna med Ernst Josephson, som producerades i Italien och Sverige, äger visserligen många gripande ögonblick, såsom slutscenen i Nostalghia. Kanske har det med det språket att göra – eller den bland många exilryssar omtalade ryska myllan? Författare, filmare, konstnärer och musiker (jag vägrar använda ordet ”kulturarbetare”) som var verksamma bakom järnridån ställdes efter sovjetväldets och satellitstaternas kollaps inför nya utmaningar. Deras verksamhet mötte inte längre repression i form av censur (och ibland något ännu värre) från överhöghetens överstepräster. De kreativa strategier som kännetecknades av mångtydighet och ”smuggelspråk” och som hade resulterat i fullödiga verk fick nu i den nya sköna världen anpassas och kalibreras.

Donsö januari 2017, reviderad oktober 2026

Martylogion
Originalets titel: Martirolog-dvevniki 1970–86
Översättning: Håkan Lövgren
Atrium